Jag fick en kommentar för några dagar sendan från en tjej som även hon lider av depression. Hon hade blivit medicinerad men nu slutat. Det hon skrev var att hon skulle börja ett nytt jobb och kände sig därför orolig och hade lite ångest. Dels för att göra bort sig och dels för att hon var rädd för att hon skulle må dåligt och få ångest och vilja gå hem. Och jag förstod precis vad hon menade.
Jag jobbade som sagt inte den här sommaren eftersom jag inte orkade. Jag skulle inte ha klarat av det rent psykiskt. Pressen på att vara öppen, social, alert, duktig, ansvarstagande och allmänt bra kändes för stor. Visserligen är det väl bara mina egna tankar och antaganden. Men det spelar ingen roll. Jag känner ändå som jag känner. Jag vet att det är okej att vara nere ibland och att göra misstag. Men det hjälper inte, inte just nu i alla fall. Kanske kommer jag se det ur ett annat perspektiv när jag börjar må bättre igen. Vad vet jag.
Men det jag vill få sagt är att jag förstår dig Charlotte. Jag har liknande känslor. Jag hoppade in och hjälpte till hos Casper i torsdags. På hans jobb där jag är cirka 4 dagar i veckan och äter, pluggar och bara tar det lugnt. Jag har jobbad där förr några gånger, men ändå kryper sig känslan av oro och nervositet på dagen innan. Och då är det bara en enda dag, och på ett ställe jag är i stort sett dagligen annars, och ett jobb jag kan. Det är lustigt hur det blir.
Så även om man får en känsla av panik, oro och ångest och bara vill där ifrån. Försök att ta dig tid att samla dig. Gå iväg och ring någon som gör dig trygg, någon som kan hjälpa dig att stå ut med det jobbiga. För det är okej att det är jobbigt att börja på ett nytt jobb, eller att det gamla jobbet helt plötsligt känns överväldigande. Men försök att ta dig igenom det, för när man har gjort det så mår man så bra. Man har bevisat för sig själv och för andra att man faktiskt klarade det. Och sedan blir det förhoppningsvis bara lättare och lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar